Proud

Jag kan inte hålla på såhär längre.
Jag måste svälja min stolthet om jag ska komma någonvart, och hittills är det det enda som har drivit mig. Min jäkla envishet som jag fått från både mor och far.
Det enda jag gör just nu är att smula sönder mig själv ungefär.
Bit för bit blir jag svagare och mer förstör för mig själv.
Jag måste börja ta tag i mig själv och bearbeta allting bit för bit.
Kommer jag kunna klara av det själv?
Jag har ärligtalat ingen aning, vet inte ens om det redan är kört för mig.

Frågan är bara vart jag ska börja.
Det jag vill mest av allt, och då menar jag verkligen mest av allt, är att få flytta någonstans.
Gärna Hofors.
Som några kanske sett på Facebook så var det en grupp man kunde bli medlem i om man ville stötta förslaget eller bli av med mig ungefär.
Men sanningen är att det är på en seriös nivå jag överväger det.
För där vet jag att jag hade mått så grymt mycket bättre.
En omstart i livet, eller kanske t.o.m helt enkelt en början på livet?
Dit vill jag iallafall.
För där vet jag att jag hade blivit behandlad väl,och omsorgsfullt, eller hur Jessica?

Påminnelse till dig förresten,
Jag både saknar och älskar dig.
Du är verkligen en del av mitt liv, och jag hoppas att det kommer förbli så.
Trotts att vi kanske inte är bäst på att visa det alltid men jag vet var jag har dig.
Här, *pekar på mitt hjärta*.

Hursomhelst,
Jag vet inte varför jag skriver ner detta i bloggen men jag misstänker att några undrat vad jag sysslat med sista tiden.
Mina vänner, det är helt enkelt inte jättebra just nu.
Men vet ni vad?
Brb, ska fixa med mitt liv bara.

Jag ska fixa det.
Ttyl.